Emla är min morfars hund. En isländskt vallhund, tik på 4 år. Hon har aldrig spårat förut, denna gång var den första. 

När hon har hittat blodspår var hon helt rädd och osäker. Hon skakade och ville inte gå framåt. Hundar kan reagera olika vid första gången, en del smyger hela spår, en annan del tycker att det är så roligt så det är bara framåt som gäller och den tredje delen kommer osäkerhet in bilden där hunden söker hjälp hela tiden hos föraren, dvs ägaren. 

Jag såg att Emla tittade efter hennes trygghet - min morfar och hans sambo Kristina. Jag förslog att någon av dem skulle vara med och uppmuntra, bara stå bakom och ropa peppande "bra". Det blev Kristina, jag tror att hon missförstod lite då hon bara sa SÖK till Emla med sträng röst hela tiden såg jag och kunde även gissa fram det. Emla blev bara för förvirrad och ännu osäkrare. 

Jag beslöt mig att jag skulle ta över så jag gjorde det och ropade min "BRA" till Emla när hon spårade rätt riktning, hon började då spåra rätt - helt försiktigt och lugnt. Hon klarade jätte bra resten av spåret, hon stannade upp och kollade läget ibland. Jag blev imponerade över att hon fattade poängen med bäcken. Emla hoppade på en gång och spårade vidare. 

Jag såg även att hon spårade i luften, som många hundar gör så i början då de inte har fattat att de ska vara markbunden och ha nosen på marken. Det gjorde Ville med i början. Jag trodde att det var för att han var för duktig men nix sa min spårläraren och förklarade det jag skrev just. 

Jag fick en sådan kick av att se någon hund lyckas med något nytt, jag blir så himla glad och nöjd!! Ska helt klart spåra mera med henne i sommaren, när jag är hos morfar i hans småländskt skogen. Emla kan verkligen, hon ska bara förstå vad är det hon sysslar med. 

Hon fick ett spår på 200 meter med 3 st 90° vinklar. Trodde jag, enligt GPS så lade jag fram ett spår som såg ut så här: (HAHA tokigt!!)